Nyheter

fredag 31 augusti 2012

SAP/NSDAP

Hur S.A.P. inspirerades av N.S.D.A.P:s socialpolitik
handdator

Visa fullständig version : Made in the Third Reich - Hur S.A.P. inspirerades av N.S.D.A.P:s socialpolitik

Nucleus(Fas)
2008-01-03, 23:24
En text som är så viktig att jag ber om tillstånd att även få publicera den här.

Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti, S.A.P., hade ett förhållande till fosterlandskärlek där man dels ville ta avstånd från den borgerliga patriotismen, dels ville bygga en folklig stolthet på folkhemstanken som ju ursprungligen är en konservativ idé. Man var traditionellt motståndare till både kyrkan och monarkin och för en sekulariserad republik. Genom en kompromiss med Högern beslöt man att bevara monarkin åtminstone till skalet, samtidigt som man såg till att ha den reella makten över politiken, något som också kom att innebära att monarkin tömdes på innehåll.

I det socialdemokratiska folkhemmet mognade under efterkrigstiden en materialistisk nationalism. En nationalism som jag tidigare kallat välfärdsnationalism. Enligt välfärdsnationalismen var Sverige efter andra Världskriget ett av de bästa länderna ifråga om allmän välfärd. Flertalet svenskar trodde under 60, 70 och 80-talen att Sverige hade bäst sjukvård i hela världen, bäst skolor, bäst omsorg och bäst allmän välfärd. Men då denna nationella stolthet byggde på materiella förutsättningar, sprack nationalismen under 90-talet då vi svenskar tvingades bita i det sura äpplet och erkänna att vi inte längre var så bra och framgångsrika. Socialdemokraterna fick då hitta på något nytt. Lösningen blev att vi skulle bli bäst på jämställdhet, hbt-frågor och mångkultur.

Det behöver väl knappast påpekas att dessa frågor kommer från USA och den amerikanska vänstern, präglad som den är av Kritisk Teori. Idéerna kom till Sverige mot slutet av 60-talet, men var långt ifrån så dominerande som de är idag. Då, under 60-talet, närmare bestämt 1965, kunde Sveriges statsminister, Tage Erlander, tala om de Amerikanska rasproblemen mellan svarta och vita och säga: "Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."

Att säga så idag skulle definieras som rasism, trots att man på intet sätt missaktar andra etniciteter. Istället är det väl så att strävan efter etnisk homogenitet på ett eget område är något naturligt för alla etniciteter, något vi även märker då etniska minoriteter i vårt land väljer att bosätta sig bland sina egna.

Den som tror att de svenska arbetare som gav S.A.P. makten under nästan hela efterkrigstiden ville en situation där man övergav arbetarfrågan och som ersättning fokuserade på mångkultur, hbt och genus frågor, är ypperligt naiv. Ändå är det denna gamla socialdemokrati (som liknar dagens nationaldemokratiska parti) som varit plattform för dagens politker vilka ändrat den svenska politiken till att öppna portarna för massinvandring, homofrågor och radikalfeministiska reformer.

Den klassiska socialdemokratin a la Tage Erlander och före honom, Per Albin Hansson, hade givetvis inga planer på att upplösa det svenska folkets homogenitet, en homogenitet som gav oss ett samhälle med mindre våldtäkter, grov kriminalitet och gängmisshandlingar. Per Albin hade ju även uttalat sig med orden: Sverige åt svenskarna, svenskarna åt Sverige, utan att få höra att han med dessa ord skulle definieras som rasist.

Det är även intressant att undersöka S.A.P:s relation till det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, N.S.D.A.P.

Dagens socialdemokrater är givetvis måna om att poängtera att deras egen politik är nazismens motbild och antites. Att N.S.D.A.P. var de onda och att S.A.P. var de goda. Men låt oss då se vad S.A.P. faktiskt tog från nazismen? Låt oss se varifrån idéerna till den socialdemokratiska välfärdsnationalismen är hämtade.

För en tid sedan kom jag över en liten nysvensk skrift med titeln: Socialdemokraterna tog det bästa. Skriften publicerades första gången år 1986 med motivering att det var samma Ernst Wigfors som var författare till S.A.P:s 27 punkter d.v.s. efterkrigsprogrammet, som också var med vid tillkomsten av den nysvenska rörelsens,NsR:s, efterkrigsprogram. Tage Erlander, Gunnar Sträng, Sven Andersson, Torsten Nilsson och åtskilliga andra ledande socialdemokrater gjorde även vid flera tillfällen uttalanden i nysvenska rörelsens organ Vägen Framåt. M.a.o. var många av de idéer webblogg FAS omfamnar i likhet med många andra motpolare, inte minst Oskorei, inte så extrema för 30-40år sedan som vissa har bestämt att de tydligen skall vara idag. Jag skulle även vilja ha sett Tage Erlanders reaktion om den stackars mannen fått lyssna på sin nuvarande efterträdare Monas försvar för ökad massinvandring och homosexuellas rätt att adoptera.


De 27 punkterna

Våren 1944 publicerade S.A.P. efterkrigsprogrammet de 27 punkterna. Det var här uppenbart att de svenska socialdemokraterna hade inspirerats av det tyska arbetarpartiet. Parallellt sökte den nysvenska rörelsens ordförande, Per Engdahl, att sammanfatta den nysvenska efterkrigspositionen. Utgången av andra Världskriget hade naturligt nog tagits emot med djup bestörtning och som ett sorgebesked. Inte för att man okritiskt beundrade Hitler eller nationalsocialismen, utan kanske framförallt för de alternativ som vann och vad detta kom att innebära för ett Europa som splittrades mellan Amerikansk höger och Sovjetisk vänster. Tyskland hade representerat den tredje vägen och försvarat Europa mot bolsjevism och amerikanism. Ingalunda hade Tyskland velat ha ett andra Världskrig. Och med Leon Degrelles ord hade bolsjevikerna intagit Paris före 1944 om det inte varit för Waffen SS och de offer som unga nationella över hela Europa gjorde i denna första europeiska enhetsrörelse. Större delen av Västeuropa, troligtvis även Norden, hade varit en röd zon 1945 om det inte vore för dessa tappra unga frontsoldater.

Om vi återgår till de 27 punkterna och Per Engdahls möte med Ernst Wigfors så hade Per i en artikelserie i Vägen Framåt jämfört de 27 punkterna med N.S.D.A.P:s politik och konstaterat att de var identitiska. Svensk socialpolitik efter 1944 är enligt Engdahls analys onekligen byggd på den nationalsocialistiska. Författaren till de 27 punkterna, Ernst Wigfors, höll med. Det intressanta vid Engdahls möte med Wigfors var nämligen att Wigfors hade följt Pers artikelserie i Vägen Framåt och konstaterat att artiklarna: “i stort sett var riktiga”. Wigfors hade då föreslagit att om Per skulle göra en sammanfattning av nysvenskarnas ståndpunkt, så skulle han ta del av manuskriptet allteftersom det skrevs. Engdahl och Wigfors skulle sedan vid jämna mellanrum träffas och diskutera problemen. Så blev det också. Det var bara ett avsnitt Wigfors hoppade över, det om jordbruket.

Redan vid första mötet hade Wigfors tagit upp frågan om socialisering. Han sa då: “Kan du hitta på något, som gör det möjligt att undvika statligt ägande men som får de goda sociala resultat som vi eftersträvar, då har du gjort en bra sak. Jag är fullt på det klara med byråkratiseringsriskerna i ett statligt system”. Engdahl hade tagit denna uppmaning på allvar och resultatet blev den korporativa företagsreformen med självägande korporationer, vilket minst sagt var en utveckling av den italienska fascistiska lösningen.

Det är ett från nysvenskt håll ofta påpekat faktum att man i Sverige aldrig bemödat sig att verkligen sätta sig in i de faktiska förhållandena i det nationalsocialistiska Tyskland. I varje fall är detta uppenbart vad gäller den politiskt korrekta diskursen i vår svenska media. För att kunna upprätthålla det intensiva tyskhat som år efter år upparbetats, söker man medvetet undanhålla den svenska allmänheten en faktisk kännedom om vad den tyska nationalsocialismen utträttat, främst på det sociala området. Inom partiernas inre cirklar är förhållandet delvis ett annat. Framför allt det socialdemokratiska partiet med sin starka känsla för den politiska verklighetens krav, har låtit delegationer på ort och ställe studera de tyska förhållandena och utan att ange ursprungsbeteckning har man sedan efter bästa förmåga kopierat de nationalsocialistiska reformerna på en rad olika områden.

Under 80-talet kom nysvenska rörelsen eller den europeiska sociala rörelsen som man även kallades, att vara föremål för Säporegistrering, liksom ledande “högerextremister” att övervakas. Allt detta framgår i en SOU-rapport om “högerextremismen” i Sverige. Det är sålunda uppenbart att den politiska diskursen har förändrats sedan Wigfors tid. Men bruna fläckar på folkhemmet har knappast stört den Nya Klassen socialdemokrater vilka mer än gärna velat göra om folkhemmet till en plats för “alla”. Att man därigenom har svikit arbetarklassens värderingar verkar inte bekymra politikerfrälset. De är ju framförallt måna om att framstå i god dager inför ett internationellt samfund där hbt-frågor, feminism, integrationsfrågor, multikulti, kamp mot ”terroristhot” och stöd till staten Israel är de högsta av dygder, oavsett om man är socialliberal, socialdemokrat eller “liberal-konservativ”. Och det är mot denna internationella Nya Klass som man känner högsta lojalitet, inte mot sina arbetarväljare.

Men alla som inte räds sanningen kan se bortom efterkrigspropagandans förstelnade dikotomier om onda nazister och goda västliga demokrater. Ingen nazist var någon avatar eller någon djävul. Om vi ser på Hitler så var karln, kort och gott, en människa och en politisk ledare som i likhet med andra politiska ledare hade ett mycket gott självförtroende och ett stort alterego. En ledare som gjorde en del fel, inte minst moraliska, men som också gjorde många bra saker, bl.a. ifråga om socialpolitik.

Å andra sidan lever jag med föreställningen att Strasserbröderna säkerligen hade gjort ett bättre arbete med N.S.D.A.P, men nu är jag ju alltså inte nationalsocialist. Min eget politiska föredöme vid denna tid, Julius Jüng, mördades under de långa knivarnas natt.
Themyth
2008-04-08, 03:18
I det stora hela ett mycket bra inlägg vilket tar upp många av de fel folk i eliten och därigenom i förlängningen folk i allmänhet gör. Jag är verkligen förvånad över hur många människor som tagit Hitler som en nidbild för ondska. Det är något märkligt med det, det stämmer inte med den bild som de ofta försöker framställa, nämligen att alla är människor.

Jag kanske har internaliserat denna post-moderna föreställelse mer än de post-moderna själva har gjort, då de uppenbart felar i sin egen logik när det kommer till nazister och Hitler. Det är som att alla deras teorier med ett svep glöms.

Jag fick en gång frågan, är du Sverigedemokrat? Jag svarade Nej jag är klassisk socialdemokrat. Varpå jag förklarade att jag mer eller mindre stod för folkhemstanken men inte trodde på självändamål av mångkultur och att gemenskap byggs på basis av ömsesidig förståelse, vilket är kopplat till något sånär gemensamma värderingar av kulturella slag.

Vad som däremot börjar ske är att det absurda i att koppla åsikter till "så tyckte nazisterna också" börjar förlora sin styrka. Idag på internet anses det numera som en regel att den som tar upp en nazistisk liknelse per automatik har förlorat debatten. Detta har att göra med att det nu är så starkt associerat med löjliga argumentationer av det desperata slaget som appellerar till känslor att man numera utvisar debattören så fort sådana små trick försöker spelas. Kanske är det ett sundhetstecken? Kanske börjar folk i gemen vakna till en del av realiteterna i samhället.

Jag känner också av att ordet rasist börjar tappa sin forna glans, det ses numera av många som ett oskäligt och osakligt argument som används flitigast utav "fula" debattörer. Kanske är min uppfattning av utvecklingen allt för positiv men jag känner den ändå som verklig. "Vanligt" folk verkar i mina ögon upptäckt hur ordet har missbrukats och folk är "trötta" på att höra om "rasism”. Detta märks tydligt i hur den ”folkliga” viljan att ställa upp på spektakel som politiker av olika slag startar verkar låg.

Jag ser ingen anledning varför man bör "viska" om de bitar som gjordes bra i tredje riket. Men myten om det "genom onda" verkar appellera till en del och verkar vara en bild man inte vill förstöra. Personligen erkänner jag och ser att en del bra saker gjordes. Det innebär inte att jag är "nazist" eller stödjer förtryck eller liknande. Personligen tror jag stenhårt på yttrandefrihet och det är just de anomalier jag såg som yngre som fick mig att ifrågasätta de som har makten. Det var det som uppmärksammade mig på hyckleriet och inkonsekvensen hos etablerad media och politikerna. Det var det som fick mig att intellektuellt förkasta de etablerade auktorieterna i samhället. Det är av skäl som dessa som jag är starkt emot starka auktoriteter i samhället. Då jag vet att människor korrumperas av makt. Kanske skulle även jag göra det? Troligt.

Vad jag tror på är ett ämne för en annan gång. Men jag tror inte på det projekt som sker idag när det gäller mångkultur. Jag tror på folkstyre men inte i dagens form. Detta är inte det ultimata systemet och ett systemskifte är enligt mig önskvärt och en debatt om en bra och fredlig förändring av det slaget bör uppmuntras om systemet vill undvika problem. Men systemet och de som lever gott på systemet vill nog inte förlora makten och klänger därför fast i systemet och propagerar mer och mer för hur "perfekt" det är. Varför annars blir "systemet" mer och mer en del av läroplanen?
Nucleus(Fas)
2008-04-14, 10:33
The Myth

Mycket bra svar och jag är ledsen för att jag besvarat det först nu. Att vara klassisk socialdemokrat är faktiskt att stå NSDAP mycket nära på många punkter. Omskrivningen av folkhemmet till en plats för alla etniciteter var otänkbar för bara tre till fyra decennier sedan. Folkhemmets byggare byggde givetvis med en vision om ett hem för svenskarna som etnicitet.

Ideologiskt står jag själv mycket långt ifrån NSDAP och SAP, men tycker att detta faktum måste belysas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar