Nyheter

fredag 4 november 2011

Rällingsbergs nedlagd gruva i Långshyttan



Rällingsbergs Gruva

1842 - 1932 Historisk Tillbakablick

Järnhanteringen i Husby Socken i den södra delen av Dalarna är månghundraårig. Med säkerhet vet vi att i Långshyttan fanns hytta för järnframställning redan på 1400-talet.


Vid den tiden var det bönderna som skötte järnhanteringen, allt ifrån malmbrytning till utsmitt järn. Dessa bönder benämndes därför också bergsmän. Ett antal sådana delade på intressena i hytta och smedjor längs långshytteströmmen, som var en god energikälla. Med tiden krävde anläggningarna dock kostsamma investeringar för fortsatt drift, bl.a. genom införande av nya och förfinade processer. Vid bruket i Kloster - c:a 15 km sydost om Långshyttan - hade mera penningstarka intressen gått i och övertagit produktionen. Man sneglade också mot Långshyttan där man såg utvecklingsmöjligheter i den befintliga hyttan liksom i den relativt goda forsen, den bästa för övrigt i socknen. En efter en löstes bergsmännen ut och Klosters bruksägare blev år 1859 ensamma ägare till anläggningarna i Långshyttan, och man förlade mer och mer av produktionen hit.


För järnframställning behövs förstås järnmalm och denna togs från Bispberg utanför Säter samt från Viksberget - numera omdöpt till Intrånget - intill Garpenberg. Detta stötte på svårigheter flertals gånger och var säkert ett stort problem både för bergsmännen liksom senare för Klosters bruksägare. Vid ett antal tillfällen hade man förhandlingar med gruvägarna i Bispberg om priser liksom om leveranser, t.o.m. rättsliga prövningar förekom dem emellan. Dessutom inträffade ett svårt ras i Bispberg som stoppade brytningen under ett par decennier. Med stor sannolikhet funderade man mer än en gång på att hitta andra malmtillgångar.


Detta är troligen också anledningen till att ett åkerstycke strax söder om Hienshyttan benämns "Grufvreten" på en karta från år 1803. Troligen letade man och hittade järnmalm, men återgick ändock till den kvalitativt mycket goda bispbergsmalmen.


Problem hade man säkerligen ändå genom att frakterna av malm till hyttorna vid denna tid endast kunde ske om vintrarna då marken var frusen. Hästar drog små lass på slädar.

Bolagsledningen på Klosters Herrgård hade säkerligen även andra lösningar i tankarna om inte malmfrågan blev löst inom rimlig tid. Möjligheten var ju rent av att satsa på helt andra hyttor och skulle så ha blivit fallet hade Långshyttan som samhälle idag sannolikt varit att jämföras med t.ex. Rörshyttan eller Hienshyttan.


- Nu blev det inte så, och vad är kanske största orsaken till att Långshyttan ännu in mot 2000-talet fortfarande är en levande järnbruksort, en av få i Sverige?


- Jo, man hittade järnmalm, och dessutom mycket god sådan, gott och väl jämförbar med bispbergsmalmen. Upptäckten gjordes år 1841 av en företagsam bonddräng vid namn Clas Westerholm. Han lånade en s.k. gruvkompass och gick över området kring den förut omnämnda. Grufvreten. Han fann ett utsträckt magnetfält öster om sjön Rällingen. Han fick mutsedel den 30 januari 1841 och blev därigenom ägare till hälften av fyndigheterna. Den andra hälften tillhörde markägaren, Klosters bruksägare. Kontrakt om gruvbrytning skrevs mellan Westerholm och patron H.F. Lagergren på Kloster den 9 juni samma år. Bruksägarna förskotterade Westerholms del av kostnaderna till förarbeten samt till timring och upptagning av ett tre meter djupt schakt genom jordlagren ned till malmen. Gruvan visade sig genast vara lönsam, och efter sex år löstes. Westerholm ut med 8000 kr, och man blev därigenom ensamma ägare till gruvan.


Den 3 januari 1859 sålde den siste bergsmannen i Långshyttan sina andelar till Klosters bruksägare. Hans namn var Bengts Gustaf Jansson. Hans gård Bengtsgården, som ännu ligger kvar intill forsen i Långshyttan tillhör numera Långshyttans Brukshistoriska Förening.

BRYTNINGEN KAN BÖRJA


Från början drevs gruvan som dagbrott, vilket det öppna, numera vatten-fyllda schaktet - Stora Stöten - vittnar om. När Klosters bruksägare sedan blev ensamma ägare till gruvan drevs ett lodrätt hisschakt väster om Stöten.



Transporterna av den brutna malmen ned till mulltimmerhyttan i Långshyttan skedde från starten sannolikt efter hästar eller oxar. På 1850-talet lät man dock anlägga en kanal från gruvan ned till sjön Rällingen, som genom Lillforsån står i förbindelse med sjön Tillingen. Genom att lasta malmen på pråmar och sedan med hakar och störar från kanal- och åstränderna lotsa fram dessa, samt ro dem över sjöarna, kom man enklare ned till Långshyttan, åtminstone sommartid. Ändå återstod ett par hundra meter att för hand frakta malmen till själva hyttan.


År 1861 togs en ny hytta i drift och produktionen ökade. Genom att gräva ytterligare en kanal, den s.k. Malmkanalen från sjön Tillingen och fram till nya hyttan förenklades transporterna väsentligt.



Ur en anteckningsbok kallad: Vägbyggnads praktiken Av Erik Olsson 1889 kan vi läsa följande på sidan 18...."Samma höst 1860 samt vintern 1861 var jag anställd vid Rällingsbergets grufva vid Långshyttan, där jag sprängde upp den nya dagöppningen ned i en gamla grufvan, det arbetet försvårades af brist på vattenpumpar. För länsningen af vattnet måste arbetas natt och dag, allt med handkraft. Dagspenning 1 kr 50 öre per dag."

Denne Erik Olsson var säkerligen densamme som den Erik Olsson från Gagnef, som 1870 åtog sig arbetet med att gräva den s.k. Bessemerkanalen. Med en "väldig flock dalkarlar" grävde man sig fram bakom nuvarande kyrkan i Långshyttan.


Efter att ha läst hans anteckningar om problemen med vattnet förstår vi kanske klarare anledningen till de investeringar som gjordes år 1865. Man skaffade en turbin för vattendrift för att klara pumpningen av grundvattnet ur gruvan samt för drivning av linspelet i hisschaktet. Turbinen placerades i källaren i ett litet hus, Spelhuset. Vattenkraften togs från Dammsjön, varifrån en kanal återigen grävdes c:a 500 meter, samt vidare genom en lika lång plåttub, 31/2 fots diam., fram till turbinen. Tuben grävdes ned i marken, och rester av både denna och kanalen kan än idag ses. Senare investerades i ytterligare en turbin, varefter linspel och konstgång för pumparna anslöts till var sin.


P.g.a. bryttekniska skäl tvingades man överge det upptagna hisschaktet och 1868 började man på ett nytt schakt med lave, närmare det öppna dagbrottet.

År 1871 ändrades ägarförhållandena vid gruvan så till vida att Klosters AB genom sammanslagning och nedläggning av ett antal småbruk i trakten bildades.


Ytterligare en förbättring av transporterna ned till hyttan gjordes i början av 1870-talet. Gråbergsmassorna som skiljts från malmen fylldes ut över myren söder om gruvan. Myren påstods ha verkat bottenlös men man klarade arbetet och en liten järnväg, den s.k. Gruvbanan stod klar 1872. Hästar kunde nu dra små malmlastade vagnar ända ned till hyttan både sommar och vinter, samma väg.


Ännu bättre blev transportmöjligheterna tjugo år senare. Klosters AB anlade år 1891 en smalspårig järnväg för sina frakter mellan bruken i Långshyttan och Stjernsund, samt vidare till Byvalla med anslutning till Statens järnvägar. Genom att förstärka och ansluta den befintliga Gruvbanan till den nya banan med en växel vid Lillforsen kunde hästarna ersättas med ånglok. Större och kraftigare malmvagnar kunde också tas i drift.


Den anlagda kanalen/tuben från Dammsjön var effektiv, och genom att anskaffa ytterligare en turbin, och ansluta denna till en generator i ett nyuppfört hus, vilket fick namnet Dynamnohuset kunde man på 1890-talet få elström. Denna användes för två elektriska borrmaskiner som inköpts. Borrningen underlättade brytningen avsevärt i gruvan. I övrigt fanns inga elinstallationer vare sig för belysning eller andra hjälpmedel.


Vid den här tiden omkring sekelskiftet hade man kommit ned genom berget ända till 150 meter under mark helt utan maskinell utrustning.


Nästa epok i brytningen kom 1909 då man även skaffade luftborrmaskiner. För att få luft till dessa installerades en kompressor i ett maskinhus. Detta hus står än idag kvar, och med exteriören intakt. Huset inrymde även en smedja med två klensmedshärdar. Dessa användes mestadels för vässning av borrar, men även till annat diverse smide för gruvans behov. Blästerluften till härdarna erhölls genom en knepig och lite annorlunda injektoranläggning. Denna var placerad under golvet i Spelhuset och lämnade tillräckligt med luft för de båda härdarna. Anordningen var i drift till omkring år 1917.


En av dessa bergborrmaskiner för luft finns ännu bevarad, och kan beses på Tekniska Museet i Stockholm och dess gruvavdelning i källaren.

1918 - ETT STORT ÅR


Elektrisk kraft installerades vid gruvan år 1918. Detta medförde flera revolutionerande nyheter - för oss idag näst intill ofattbara sådana. Till följd av elektrifieringen kunde anrikningsverk med motordrift av kross och uppfordringsverk installeras. Elektrisk belysning kunde ordnas ovan jord. Mycket manuellt, hårt och slitsamt arbete kunde inbesparas, och både skrähus och vaskverk blev överflödiga hädanefter.

FYRA GRUVOR

Rällingsbergsfältet har varit det produktivaste av de järnmalmsbrytningar som förekommit i Husby Socken. Malmförekomsten som var utbredd på ett 700 meter långt område bröts förutom vid Huvudschaktet på ytterligare tre platser.


ÅGRUVAN


Detta schakt var det nordligaste inom fältet. Det inmutades den 27 februari 1891, och brytningen påbörjades år 1903. På 40 - 53 meters djup hittades en stor malmkropp omkring 115 meter lång. Längre ned försämrades malmtillgången. Brytningen avbröts år 1927 vid ett djup av 110 meter. I folkmun gick gruvan under namnet "Kåjsa".

SJÖGRUVAN eller MELLANSCHAKTET


Schaktet närmast söder om Ågruvan hade dessa två namn. Några större malmförekomster hittades aldrig och på 40 meters djup avbröts arbetena i början av 1920-talet.


Transporterna av malmen från Ågruvan och Sjögruvan skedde dels med den linbana som byggts fram till anrikningsverket, men även per järnväg. Gruvbanan från Långshyttan hade sin slutpunkt vid Ågruvan.

MYRGRUVAN


Detta var det sydligaste av de fyra gruvbrotten inom fältet. Inmutning skedde så tidigt som den 30 april 1842. I folkmun gick denna gruva under namnet "Kaksmällan”, av okänd anledning. Några större fyndigheter lär aldrig ha hittats och brytningstiden och djupet är för oss okänt.


Att man kunde ha problem med vatten I dessa gruvor inom fältet är lätt att förstå bara
genom att se deras namn; Ågruvan, Sjögruvan och Myrgruvan.

HUR BRÖTS OCH TOGS MALMEN OMHAND


Malmstyckena som bröts loss ur berget nere i gruvan slogs sönder med slägga, varefter de lastades för hand i små hjulförsedda buttar. Dessa gick man sedan och sköt fram på räls genom orterna till hisschaktet, där de spelades upp.


Väl uppe i laven ovan jord, rullades vagnarna på en hög bockbana in på övre våningen av Skrädhuset. Där slogs malmstyckena sönder, återigen för hand med slägga, till mindre bitar. Dessa knytnävsstora stycken fraktades sedan till Vaskverket där kvinnor/flickor arbetade med att skilja järnmalmen från gråberget. Detta gick så till att malmstyckena tappades upp på ett stort bord kring vilket vaskarna stod och för hand med flika fingrar sorterade ur gråberget, som sedan tippades ned i Stöten. Betalningen för detta arbete utgick efter antalet fyllda buttar med malm och var säkerligen ett hårt kvinnogöra.

BOSTÄDERNA


När gruvdriften var som livligast, sysselsattes närmare ett hundratal personer, både kvinnor och män, vid Rällingsbergs gruvor.


Bostadsfrågan för alla dessa hade lösts genom att ett antal flerfamiljshus, s.k. arbetarkaserner eller -baracker hade uppförts. Den första som byggdes redan vid gruvstarten var Gustafsnäs. Tolv lägenheter om rum och kök samt ett par enkelrum på vinden rymdes här. Detta hus står fortfarande kvar, numera i privat ägo och med exteriören vackert bevarad. Invändigt dock ombyggd till tre moderna lägenheter.


Övriga arbetare bodde antagligen från början i Långshyttan eller inneboende hos hienshytteborna.


Flera arbetarkaserner krävdes dock och 1898 uppfördes både Pilbacken och Lillforsen. I början av seklet byggdes flera liknande hus i Långshyttan, t.ex. Trollbo och Nybo, vilka säkerligen också härbärgerade gruvarbetare. Tillingbo uppfördes 1915-17 och här var vissa lägenheter reserverade för gruvans personal.


Ur protokoll från bolagsstämmor mm., Kan vi följa både problem och glädjeämnen genom åren.


1851:
Befanns Rellingsbergets först upptäckta, af Klosters Bruks intressenter helt och hållet inköpta grufva under jernbrytning och bearbetning och
wisade sig denna malm wara en af de rikaste och med tjernliga tillsatser äfven af de bättre hittills kända malmer. Utan blandning med andra malmer uppgick den samma till mellan 70 och 80 procent och stundom däröfver, enligt Grufvans föreståndares, Inspectorens wid Långshyttan meddelande upplysning, hvarvid tillades, att denna malms förtjenster wäcker allmän uppmärksamhet. Denna Grufvas fortfarande driftiga arbete och systematiskt pågående brytning skulle derför oafbrutet fortgå, såsom ledande till stor fördel för dessa ägare.


1865:
Disponenten fästade stämmans uppmärksamhet på vigten att snart via de dyrbara Rellingsbergs grufvorne inrätta, sig på en ändamålsenlig uppfordring af malm och vatten, hvarjemte Disponenten omnämnde, att ett project att härvid använda vattenkraft från Hienshytte Damvatten blifvit framstäldt och syntes lofvande. Då emellertid sjuklighet för tillfället qvarhöll Inspectoren vid Långshytteverken under läkarvård i Stockholm och det egentligen var Herr Svedberg, som om nämnda förslag med sakkunnig person rådgjort och som derför kunde redogöra, ville Intressenterne för denna gång endast uppdraga åt Disponenten, att, då Herr Svedberg med vederbörande biträde förfullständigat plan och project, inhemta Herr Svedbergs förklaring och yttrande i sak, att tjena till ledning och stöd för det beslut i frågan, som då af Disponenten och Intressenterne kunde fattas.


1871:
Disponenten bemyndigades att, der sådant skulle finnas lämpligt, låta upptaga ett nytt Schakt i Rellingsgrufvan.samma år:
Disponenten erhöll uppdrag att tillkalla sakkunnige personer, som kunde utarbeta tidsenlig brytningsplan för Rellingsbergs Grufva.


Man hade tydligen stora besvärligheter med brytningen vid denna tid. Vi läser vidare från 1871:


Vid Rällingsbergs grufva fortgår Dammjordens bortschaktning och beredningsarbeten för att trygga sig för gamla gruvtakets osäkerhet och deraf inträffade ras, hvarigenom rubbning i grufarbetets normala gång skulle förekommas och skulle efter dammjordens afschaktning hela det gamla nuvarande gruftaket jemte vissa pelare nedbrytas och grufvans nuvarande botten bilda tak till en ny grufva.


NÅGRA PRODUKTIONSSIFFROR

Tillsammans med Ågruvan producerade Rällingsberg under åren 1850 till 1907 en kvantitet malm om 373 809 ton. Under åren 1908 till 1932 hade fältet en berguppfordring om 360 605 ton, som gav 113 016 ton prima och 625 ton sekunda styckemalm samt 82 540 ton slig; järninnehållet beräknas till 113 690 ton.

OLYCKSHÄNDELSER

Olyckor vid arbete i gruvor är tyvärr ingen ovanlighet, och några allvarliga och tragiska händelser inträffade även vid Rällingsberg.
År 1911 i december föll en man vid namn Wilhelm Jansson ned i schaktet. Han togs om hand varvid det konstaterades att han måste till lasarettet i Falun. Han blev buren till Lillforsen och förd med tåget till Byvalla. Efter byte av tåg till Storvik, samt där åter byte av tåg kom han så till Falun och lasarettet. Han avled dock kort därpå av skadorna. Han var vid dödsfallet 66 år gammal.

NEDLÄGGNINGEN

Sommaren 1932 nedlades gruvdriften helt vid Rällingsbergsfältet. Malmtillgångarna ansågs uttömda och andra gruvor fick ta vid. Ägare var nu Fagersta Bruks AB vilka ägde flera gruvor i Bergslagen. Sliglagren vid Rällingsberg räckte fram till år 1935, varefter slig togs från Smältarmossens gruva i Garpenberg. Anrikningsverket som var i gott skick, vid nedläggningen monterades ned och flyttades till Stortägtsgruvan utanför Fagersta.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar