Hennix

Alla "flyktingbarn" är pojkar. Föräldrarna är inte villig att satsa 150.000 kr på att skicka en flicka till socialbidragslandet Sverige. 90 % av "flyktingbarnen" ljuger om sin ålder . Hälften av dem är över 20 år gammal. Dessa kallas av regeringen och andra politiker för "barn". Och nu ska kommunerna tvingas ta emot dessa vuxna bedragare. Varje "flyktingbarn-bedragare" kostar oss skattebetalare 1,2 miljoner om året. N-E Hennix

Ur dagens Svenska Dagbladet ! (sent ska syndarn vakna) :


Jag måste vara uppriktig och säga att det är ett stort antal av de personer, klienter jag möter, som varit över 18, säger Sara Darabi, ungdomscoach på boenden för ensamkommande flyktingbarn, till P4 Örebro (7/3). ”Det kan skilja på tio år.”

Hennes vittnesmål är trovärdigt. Migrationsverkets åldersbestämning sker i princip via okulär kontroll på ett möte där man normalt accepterar den ålder sökanden anger. När norska Utlendingsdirektoratet lät göra tandtester, förvisso också en osäker metod, visade dessa i nio fall av tio en högre ålder än den uppgivna. Hälften av dem som sade sig vara minderåriga befanns vara över 20.

År 2009 kom 2250 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. 2000 var det 350, och 2008 var det 1510. Under januari och februari i år kom 392. Andelen närmar sig nu 10 procent av samtliga asylsökande.

Av de som kommit i år är 317 pojkar. Långt fler än hälften av de sökande, 224, är över 15 år gamla – varav 186 pojkar.

Den ojämna köns- och åldersfördelningen antyder att tillströmningen inte beror på plötsliga humanitära katastrofer. Det ligger istället nära till hands att misstänka att familjer i ett antal patriarkala länder (idag främst Afghanistan, Somalia och Irak) väljer ut en högt värderad son, samlar de cirka 150000 kronor som krävs för smuggelrutten, och investerar i hans framtid.

Det är inget fel att söka en bättre framtid. Tvärtom är den allt friare rörligheten en av vår tids stora framsteg både när det gäller fattigdomsbekämpning och individens möjligheter. Men det har föga med flyktingskap att göra.

I Sverige kan de som definieras som ensamkommande flyktingbarn, vare sig de har asylskäl eller ej, enklare få permanent uppehållstillstånd än andra – exempelvis om det saknas anhöriga i hemlandet att skicka tillbaks personen till. Följden tycks ha blivit en mångdubbling av antalet sökande med oklar ålder, bristande identitetshandlingar och svårlokaliserade släktingar.

Med det blodiga 1900-talet i åminnelse står det klart att rätten till asyl är en grundbult i ett rättfärdigt samhälle. Viljan att ta emot dem som flyr undan förföljelse är en mätare på samhällets medmänsklighet.

Men när man med öppna ögon ger förtur åt unga män med tvivelaktiga skäl, framför reellt skyddsbehövande, urholkar man systemet. Varje falskt ärende stjäl resurser från en flykting med giltiga asylskäl. Att acceptera den ordningen är motsatsen till humanism. Den förda politiken kommer heller inte helt utan kostnader.

Enkelt uttryckt betalar staten för själva boendet 1900 kronor per asylsökande och dygn. Därtill kommer skolgången, som schablonersätts med 64300 kronor per gymnasieelev och år, samt andra kompensationer, för utredningar, för gode män, för särskilda behov och för extraordinära kostnader. Därutöver kommer en årlig grundersättning till kommunen om 500000 kronor för att ”underlätta mottagandet samt öka kvalitén”, samt dagpenningen till den asylsökande själv.

Igår presenterade regeringens flyktingsamordnare Björn Eriksson sin utredning om hur mottagandet ska förbättras. Han har rätt i att dagens apparat inte är tillräcklig för de stigande talen ensamkommande.

Men lösningen står inte i att hota kommunerna med tvångslagar om att inrätta mottagningar, och därmed ytterligare kullkasta självbestämmandet.

Problemet kan bara lösas med att upprätthålla asylbegreppet och värna definitionen av vem som är flykting.



Per Gudmundson

08-13 50 00